Just nu.

Läste precis Sandras underbart ärliga livshistoria. Blogginlägg när de är som bäst: ärliga, hej-här är jag-inlägg, som helt enkelt är som ett urrivet blad ur dagboken, fast läsbart för hela världen. Är de välskrivna är de som en vacker låttext, sånt man kan lyssna/läsa om och om igen utan att tröttna. Jag tänker inte dela med mig av min livshistoria här och nu, men jag fick en barnslig lust att skriva ett sånt där "hej-här är jag"-inlägg ändå, oavsett hur stor läsarkretsen är. Idag har jag suttit och tittat på diverse aftonklänningar från Oscarsgalor genom tiderna för att hitta inspiration till en framtida balklänning och hunnit få ångest för att det kommer dröja innan jag kan hitta min klänning. Sett Gone Baby Gone tillsammans med mamma. Mitt i filmen vill mamma ta en kopp kaffe och säger: "kan vi inte ta en paus nu? Det är jättefint väder ute." Jag har förmodligen aldrig tappat hakan så långt som under den repliken. Vadå ta en paus? Nu? Mitt i vändningen? Är du galen? Min reaktion är helt enkelt svår att förklara med ett tangentbord som instrument. Sjukt bra film dock. Och en paus blev det. Har hunnit med att prata tre långa samtal med diverse sköna människor och skickat en del sms. Nu har jag suttit och kollat in utbudet av språkstudier i Salamanca och taggat framtiden. Nyss åkte bror hem för att packa för att åka hem till Vlc imorgon. Mamma blir alltid så känslosam vid sådana tillfällen och jag är så lätt att påverka så det är skrämmande. Det är sommarlov och vad som helst kan hända, idag hände helt enkelt det här. /L.