You are not what I thought you were.

En av de lyxer som jag uppskattar allra mest med denna lediga tid är att jag får välja och vraka fritt mellan allt jag vill, hinner och får läsa. Visserligen började jag lovet med att läsa The Colour Purple, en roman vi fått den sista engelskalektionen, men det var också av fri vilja (intalar jag mig..), det är ju trots att Purpurfärgen vi talar om. Idag läste jag ut bok nummer två (som för övrigt var dubbelt så lång men tog hälften så lång tid att läsa). I en klass för sig är en bok som stått orörd i bokhyllan sen jag köpte den på bokrean tidigare i vår. Anledningen till att Curtis Sittenfields roman drygt 400 sidor långa roman endast tog mig fyra dagar (och sena kvällar..) att plöja genom är lika enkel som självklar. Hennes tolkning av livet på en Amerikansk internatskola är helt enkelt fantastisk! Igår kväll läste jag från fotbollens slut fram till tjugo över tolv då jag var tvungen att tvinga mig själv att stänga igen boken.

Som trettonåring kommer huvudkaraktären Lee till internatskolan Ault belägen strax utanför Boston. Hon har kommit till skolan tack vare ett stipendium, medan majoriteten av eleverna är där tack vare sina föräldrars feta plånböcker, något som från dag ett sätter Lee i ett utanförskap. Ault är en stereotypen av en Amerikansk High School: vi har outsidern (vår hjältinna), de vackra och rika, och de som är någonstans mittemellan. Fyra år hinner rusa förbi genom romanen, många händelser tar vid och innan dess slut har även Lee nått skolans hierarki

Min första tanke när jag stängt igen boken var inte att jag ville läsa den igen, utan att jag ville läsa om den - läsa om slutet och upptäcka ett det var det slut som jag ville ha. Vanligtvis är ett lyckligt slut inget jag ber om, så länge slutet är välgjort gör det mig ingen skillnad om det är sorgligt, humoristiskt eller lyckligt. Men jag är inte nöjd med slutet Sittenfields ger mig. Det är något i hennes karaktär Lee som bara gör att jag vill ta avstånd från henne. Jag vill inte att hon ska ha sagt de där dumma sakerna till Cross, jag vill inte läsa om hur hon i sina drömmar såg honom som sin officiella kärlek men att hennes blyghet fick henne att blunda för möjligheten att drömmen kunde slå in. Jag skulle radera det som allt som hette The Times. Men framförallt vill jag dra ut den där outsidern i henne och säga: gå på danserna goddamnit, hur ska du annars träffa människor (Cross)? Ta dig själv i kragen och inse att det finns fellow människor som vill bli din vän men att du är så fast i din tanke att du inte passar in (snarare att du är så egoistisk och tror att du är så speciell som outsider) att du helt enkelt tror att allt är upp till alla andra, att ta kontakt med människor är någonting vi måste sköta själva. Kanske avskyr jag helt enkelt Lee för att hon svagt påminner mig om mig själv för länge, länge sen. Men att hon, till skillnad från andra, står kvar på samma ställe medan allt och alla runtomkring henne förändras.

I en klass för sig blev utnämnd till en av 2005 års viktigaste romaner. Med en kombination av att vara lättläst men gripande är det den perfekta sommarboken. Packa ner i bagen nu!